Öppet spår 2019
Sista helgen i februari åkte jag, Maria och hennes Erik upp till Mora för en helg i fädernas spår. Lördagen körde Lena o Emma tjejvasan så vi, min kusin, lenas söner o mina morbröder agerade hejaklack utmed banan. Därefter strosade vi lite på Vasa-mässan för att hitta lite inspiration o pepp och även för att hämta ut nummerlapparna. För på söndagen var det dags, den stora o nervösa dagen. Jag o Maria skulle försöka genomföra första delen i en svensk klassiker och det genom öppet spår. Sån obeskrivlig känsla man hade den dagen. Att få stå i startfållan och höra vasaloppslåten spelas och nedräkningen till vår start ticka neråt var inget jag trodde jag skulle få göra detta året när jag fem dagar tidigare låg i feber och vrålförkylning hemma. Men mkt sömn, vila, te, vitaminer så släppte förkylningen rätt bra inför helgen o jag kunde åka upp. Jag tror jag lipade minst fyra gånger under dagen, för att det var en så häftig känsla att få uppleva, för att jag var så stolt över oss som gjorde det och för att man även var otroligt trött.
När vi började glida ut från start och närmare oss första omtalade backen kände vi oss grymt taggade. Men vilken backe, det var ju som en skidbacke upp i tre km. Dagen innan hade vi lämnat in våra skidor för valla och hade fått klister på våra skidor, ngt som funkar perfekt denna dag o större delen av loppet. I backarna hade vi så bra fäste att vi bara kunde traska upp, medan många runtomkring oss direkt fick gå över på att saxa uppför. Efter halva banan kände vi oss trötta men ändå peppade dels av Erik som åkte längs banans kontroller o hejade på oss men även för att vi då insåg att vi åkte på i ett väldigt bra tempo. När sex mil hade avverkats och tjejvasan "bara" var kvar kändes kroppen helt mör, större delen av kroppen ömmade och gjorde ont, men vi hade kommit två tredjedelar och aldrig kört så långt förut. (4,2 mil var vår längsta sträcka innan detta tre veckor före på billingens långlopp) så kom sista kontrollen med 81 km bakom oss o endast 9 km kvar att köra och vi började inse på riktigt att vi skulle klara det. Och när km tickade ner kom åter en stolthetsvåg över en. Men vilken känsla att få åka upploppet sida vid sida med Maria, ha moras gå gata framför sig, i fäders spår porten tonar upp sig och vi stakar oss fram mot mål i dagsljus. Jag är så stolt nöjd och tacksam att ha lyckats genomföra detta. Och utan Maria id min sida i spåren vet jag inte om jag hade tagit mig igenom det, vi har peppat och dragit varandra genom banans kilometrar. Maria jag är så stolt över oss och vår prestation. Att vi bräckte min tanketid på 11 timmar med nästan två timmar och kör in på 9.13. Jag är så stolt!
