emeliesvea

En tanke har länge malt hos mig, och hur jag än gör får jag inte bort den. Hade samma tanke malande för ca 8 år sedan när jag och min första pojkvän var tillsammans. 

Tanken är att jag inte räcker till. Att inte vara tillräcklig. Jag kan förstå att jag inte hittat någon, förstår att jag är själv - för varför skulle någon vilja kolla efter mig. Varför skulle någon vilja vara med mig. Jag umgås och har så många vackra, snygga och fantastiska tjejer. Och jag kan känna mig som en DUFF - designated ugly fat friend. Kanske inte så fet - men som tjejen som står eller sitter bredvid som ingen kollar på. Jag ser blickarna mina vänner får från killar, hur de blir uppvaktade. Och där går jag bredvid som en skugga som är nästintill osynlig.

Jag har länge haft positiva tankar och vart nöjd med att vara själv, tyckte det varit skönt och uppskattat tiden jag kunnat lägga på familj, vänner och träning. Men något har framför allt hänt de senaste veckorna. Jag börjar tröttna på att vara själv, tröttnar på att vara ensam. Jag saknar någon att få bry mig om, få älska någon och bli älskad. Får väl försöka få till en sommarflört som kan släcka branden för stunden. Eller mata mig själv med låten Mitt enda liv (som jag försöka ha som motto och pepplåt genom livet), och få tankarna på att njuta i stunden igen, det är trots allt bara ett liv man frå och det pågår här o nu. Jag är den jag är, och får väl bara gilla läget.